Den amerikanska klättraren Brad Gobright omkom i en firningsolycka i Mexiko den 27 november. Denna artikel handlar inte om den specifika olyckan, eftersom en detaljerad analys inte gjorts på plats ännu. Däremot vet vi att olyckan skedde under så kallad simultanfirning, och detta kan vara ett tillfälle att reflektera över för- och nackdelar med just simultanfirning.
Simultanfirning handlar om att två klättrare firar samtidigt på varsin ände av samma rep. Varje klättrare har alltså bara ena repet i sin broms, och de fungerar som motvikt åt varandra. Repet löper fritt genom ankaret, för att det ska kunna dras ned efter firningen.
Metoden ger viss tidsbesparing – den ena klättraren behöver inte vänta tills den andre har nått nästa firningsankare. Man slipper också kommunikationsproblem när den första ska ropa “rep fritt”. Ytterligare en fördel är att vid trassliga firningar, särskilt på flack eller buskig terräng, så kan båda klättrarna vara aktiva i att trassla upp rep. Slutligen är det ganska trevligt att fira tillsammans. (Kanske kan man nämna här att det finns tillfällen, exempelvis på toppen av pinnackel, då ankare helt saknas och motviktsfirning på varsin sida av en formation är enda lösningen.)
Dessa fördelar till trots är simultanfirning ovanligt, och det finns goda skäl till det.
Det mest uppenbara är att lasten på ankaret blir dubbelt så stor som vid vanlig firning. Inte att rekommendera på snö och is, med andra ord. Men det finns ett djupare problem.
Vid riskanalys brukar man ibland något förenklat tala om risk som produkten av sannolikhet att något går fel och konsekvenserna om det sker. Vid simultanfirning blir den här ekvationen särskilt ogynnsam. Om vilken som helst av klättrarna gör ett misstag och tappar kontrollen över repet, så faller BÅDA fritt tills de når slutet av repet. Om det då dessutom saknas stoppknutar så kommer klättrarna att fortsätta falla, med fatala konsekvenser. (Det var detta som skedde i Gobrights fall, men med den lyckosamma omständigheten att partnern landade på en hylla och överlevde.) Vi ser alltså en teoretiskt fördubblad sannolikhet och fördubblad konsekvens.
Det finns många sätt att öka säkerheten vid simultanfirning.
- Kamratkontroll. Båda måste kunna lita på att den andre är korrekt inkopplad.
- Tydlig kommunikation både i början och slutet av firningen. “Säkring klar” och “Kan jag lägga av?” fungerar tex bra.
- Prussikar, för att minska risken att tappa kontrollen.
- Stoppknutar. De borde vara obligatoriska vid all firning, men blir livsavgörande här. Märkväl att detta gäller även om du kan se att båda ändarna av repet når ner till marken. För om ena klättraren tappar kontrollen så kommer dennes ände av repet plötsligt att fara uppåt.
- Man kan rigga repet som man gör för firning med Grigri (https://www.vdiffclimbing.com/grigri/), så att ena änden av repet låses, medan den andra går att dra ner. Det betyder att klättrare A är helt oberoende av B, men inte tvärtom. Klättrare A ska då vara den mer erfarne.
Om man, för att spara tid, väljer bort dessa möjligheter, så måste man vara medveten om att man i princip solar, med två liv i potten. Det förutsätter att båda klättrarna är pigga, erfarna, och har järnkoll på situationen. Öva hemma med din partner (och backuprep) om detta är något du tror att du kommer att använda!
Det har varit lärorikt att lära mig att inspektera utrustning men framför allt har det varit roligt att träffa alla medlemmar som vill och klättra. Jakten efter isen föra vintern, öva på kunskaper ni nyss har fått via en kurs eller andra äventyr ni har tagit ut klubbens utrustning på.