Jonas Lyckegård blev nyligen auktoriserad instruktör efter godkänd examen vid Häggstaklippan i Stockholm, men vägen dit har inte varit utan ett par krux.
Första frågan är given: hur känns det att vara instruktör?
– Det känns bra. Jag gjorde det för min skull och ingen annans. Samtidigt hade jag aldrig klarat det utan mina klätterkompisar.
Jonas hade klättrat ett tag när hans bror en sommar fick låna ett rack och de begav sig ut för att prova trad. Jonas blev biten direkt och köpte ett eget rack på Fjällsport.
Jonas blev hjälpinstruktör 2011 som är första steget mot att bli instruktör, då får man assistera en auktoriserad instruktör vid kurs och genomföra enskilda moment med elever under kurs. Nästa steg är en teknisk examen och sista sista steget mot att bli auktoriserad klippinstruktör är den pedagogiska examen.
– Jag var till tänderna taggad med de allra senaste teknikerna, jag kunde varenda hållfasthet i kilonewton och alla omöjliga knutar som kunde få vilken examinator som helst att tappa hakan.
Men den första tekniska examen gick inte som planerat.
– Jag föll på personlig säkerhet. Jag hade demonstrerat säkring utan handskar, firat utan prussik, inte haft skruvkarbiner i ankaret, och firat från träd som stod för nära kanten.
På den tekniska examinationen förhörs eleverna i allt som har med klättring utomhus att göra och visar att de kan lösa problematiska scenarion i en klättermiljö på ett säkert och metodiskt sätt. Utöver de examinerande momenten får eleverna lära sig nya sätt att se på saker och vad de behöver öva på.
– Nu visste jag vad jag faktiskt kunde bli bättre på. Jag kollade upp specifika tekniker, och övade på transport av skadad i terräng.
Det dröjde ett år till nästa tillfälle.
– “Du slår dåliga åttor” var det en kursledare som sa första dagen. Den kvällen slog jag hundra åttor. I slutet av dag två: godkänd!
Ett halvår senare, för tre veckor sedan var det dags för pedagogisk examen där man håller en fortsättningskurs under uppsikt av examinatorerna.
– Jag gjorde allt som jag hade lärt mig. Nu var jag inte orolig. Höll en lagom innehållsrik kurs. Den var säker och effektiv och eleverna hade roligt. Jag fastnade i tanken för ett ögonblick och fick examinatorns goda råd “det är roligt att klättra”. Det var därför det började. Det är därför det fortsätter. Då som upptäckare, nu som auktoriserad instruktör.
Vad har varit utmanande i processen?
– Det svåraste var att börja om efter att ha fått ett underkänt resultat. Det hade jag aldrig orkat med utan stödet från Martin Urby.
När håller du din första kurs?
– Nu i helgen [7-8 oktober] blir det grundkurs!
Vilket är ditt bästa tips till de som en vacker dag vill bli instruktörer själva
– Klättra mycket och ha roligt. Res mycket, även inom Sverige, besök nationella klätterträffar för att lära känna fler klättrare. Att bli instruktör är ingen resa att göra själv!
Vilka vill du tacka?
– Med risk för att glömma någon: Markus Lyckegård som lärde mig säkra, Per Larsson som välkomnade mig i klubben, Patrick Svensson (Padde) som alltid har kommit med glädje och nya idéer, Magnus Strömhäll som alltid delat entusiasm, John Liungman som tålmodigt har säkrat tills jag lärde mig klättra, Jesper Gren, Per Forsberg, Hanna Mellin, Oskar Brodén, Janne Ekfeldt, Calle Martins, Martin Urby som trodde på mig, Kristoffer Jonsson, Henrik Antonsson, Petter Åsander, Therese Karmstrand som aldrig gav upp.